Kvarteret Fyrtornet

I takt med ett allt större kommunalt engagemang i bostadsfrågan i början av vårt sekel genomförde Stockholms stad ett stort byggnadsprogram för kommunalanställda arbetare. De skulle ges möjlighet att skaffa sig, efter dåtida förhållanden, goda bostäder. Samtidigt fanns ursprungligen ofta inga wc-installationer vilket innebar torrdass på gården. Husen uppfördes alltid i det som då var stenstadens utkanter. I kvarteret Fyrtornet byggde staden fem hus, det första mot Erstagatan åren 1904-05 och sedan mot Åsögatan - Sågaregatan åren 1909-10. 

Arkitekt var Gustaf Améen, med tiden även chef på Stadbyggnads-kontoret. Bland andra verk av honom i Stockholm kan nämnas S:t Görans kyrka på Kungsholmen och vattenreservoaren i Vanadislunden. 

Stadsmuseet anser att fasaderna har stort värde för stadsbilden, varför hela kvarteret har grön kulturhistorisk klassificering. De återspeglar 1890- talets reaktion mot tidigare symmetriska reliefrika kompositioner med listverk, fönsterkrön etc. Detta ersattes av släta ytor med dekorationer i själva murytan genom växling mellan spritputs och slätputs. Den tidigare raka taklinjen bryts och gavelkrön tillåts sticka upp i mjuka former, vilket möjliggjordes genom den nya stadsplanelag som antogs 1907. Den tidigare vanliga tredelningen av fasaden i höjdled har försvunnit. Sockelvåningen är dock fortfarande påtaglig, i hörnhuset utförd i kalksten vilket motsvarade tidens intresse för "äkta material". 

I början av 1990-talet gjordes en totalrenovering av fastigheterna. Man renoverade fasader, bytte stammar och satte in hissar i vissa av fastigheterna. 

Området Sofia 
Söders höjder trädde först fram som ett skärgårdslandskap då inlandsisen för 10 000 år sedan började dra sig tillbaka. Med årtusendena växte öarna ihop, men ända in på 1800-talet fanns en insjö vid nuvarande Medborgarplatsen - Fatburen - som var en rest av en gammal havsvik. Namnet Södermalm är omnämnt redan i ett brev från 1288, men kallades långt in på 1600-talet oftast Åsön. Åsen var Brunkebergsåsens fortsättning söderut. Vid mitten av 1200-talet kom området att tillhöra Stockholm. Tidigare var det antagligen utmarker till det stora Årstagodset. Även staden använde Söder som betesmarker för kreatur. På medeltiden växte enklare bebyggelse upp kring ett slingrande nät av vägar och stigar. Fast bebyggelse var av försvarsskäl egentligen förbjuden. Först 1573 blev det tillåtet att bedriva viss handel och andra verksamheter, vilket varit förbehållet Stadsholmen. Till Söder förlades främst sådant som var störande, eldfarligt, illaluktande eller allmänt otrevligt som sjuk- och fattigdomsinrättningar liksom avrättningsplatser. 

På 1600-talet ville Gustav II Adolf manifestera Stockholm som huvudstaden i en stormakt. En rutnätsplan lades ut över malmarna och på 1640-talet påbörjades den förändring som gett Söder den struktur som i stort ännu finns kvar. 

På 1700-talet blomstrade manufakturerna. Textilfabriker, spinnerier, väverier liksom tobaksfabriker och bryggerier anlades på Söder. Det blev vanligt att borgare skaffade sig lantställen på malmarna. De mer anspråksfulla av dessa kallades malmgårdar. Några byggde även mindre palats på Söder, bl a påfallande många inflyttade holländare. 

Med industrialismens genombrott under andra hälften av 1800-talet skedde en kraftig befolkningstillväxt i Stockholm och på delar av Söder växte en omfattande kåkbebyggelse upp. År 1850 invigdes den nya Slussen men östra Söder nåddes ännu bara via den smala och branta Stora Glasbruksgatan. År 1860 invigdes på Söder Stockholms första järnvägsstation. Då var fortfarande stora delar obebyggda och det fanns sju väderkvarnar kvar på höjderna. Aftonbladets grundare, Lars Johan Hierta, drev textilfabrik vid Barnängen och stearinfabrik vid Danvikstull. År 1863 byggdes Katarinahissen och fyra år senare fick Söder sin första ångspårvagn som gick mellan Slussen och Hornstull. Skulle man upp mot Vita bergen fick man fortsätta att ta hästspårvagnen. År 1880 fastställdes Albert Lindhagens gaturegleringsplan för Söder med syftet att åstadkomma sundare stadsbebyggelse. Ringvägen började byggas med tanken att den skulle gå över Vita bergen till Danvikstull. 

Allmänt sett hörde bostadsstandarden i Stockholm till de lägsta bland Europas huvudstäder och allra lägst var den i trakterna runt Vita bergen. Från att ha varit en uteslutande privat angelägenhet började staden engagera sig i bostadsförsörjningen. Kvarteret Fyrtornet byggdes t ex för kommunalanställda arbetare, men mycket tillkom även genom donationer och stiftelser för speciellt utsatta grupper som t ex husen i kvarteret Kopparn. År 1914 öppnades Katarinavägen som fortsatte i Renstiernas gata. Östra Söder fick därmed äntligen en riktig uppfartsväg som på 1930-talet drogs vidare till Ringvägen. År 1917 delades Katarina och Sofia blev en egen församling. På 1920-talet återspeglades nya stadsplaneideal i Blecktornsområdets storgårdskvarter, inspirerat av österrikaren Camillo Sittes idéer om gårdsbildningar och anpassning till naturen. 

I början av 1990-talet gjordes en totalrenovering av fastigheterna. Man renoverade fasader, bytte stammar och satte in hissar i vissa av fastigheterna. 

Nedan finns Caritha Lundbergs uppsats om Fyrtornet 1.